Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa?

I mitt fall började allt 2016 när jag blev lämnad av pappan till mitt barn. Jag är nog en person som dras till problematik för att jag känner att jag är omhändertagande och så slipper jag tänka på mig själv.

Efter att jag och mitt ex fick barn började det skära sig mellan oss och det slutade med att vi gick skilda vägar. Det tog över ett år efter separationen innan jag tog hjälp. Jag kände att det var skämmigt men det resulterade i att jag blev sjukskriven. Jag kände mig värdelös och ville inte leva längre. Han hittade en ny, de skapade en familj och jag tyckte att min son hade det bättre hos dem. Jag kände inte att jag hade nån plats och jag hamnade i en depression. Att inte känna sig tillräcklig och ha det här varannan vecka upplägget…

Eftersom jag var ensamstående hade jag ingen möjlighet att repa mig själv. Jag känner att jag har varit en levande individ utan ett mål, jag har bara gjort saker för jag har varit tvungen.

Den 9 oktober 2018 ramlade min son i trappan hos dagmamman. Det enda jag minns är min sons position, livlös i hennes armar när jag körde in på hennes gata. När vi kom till sjukhuset med ambulansen möttes vi av ett trauma-team på 18 personer. Att jag inte dog! Jag fattade ingenting. 2 veckor var vi kvar på sjukhuset. Traumatisk hjärnskakning blev hans diagnos efter konstaterad skallfraktur och 3 blödningar i huvudet. Det fanns så mycket vrede, också för man var så trött och vreden har jag fått bearbeta efteråt. Min son blev sjukskriven i 10 månader och vi hade ingen barnomsorg, och han fick inte använda platta eller tv på 4 månader av dem. Skjut mig kände jag bara.  Det är ju jätteroligt när man har en 4-åring… Det var mycket pärlande, ritande, sjungande. Då var det ju vab varannan vecka och det gick ju inte ihop med jobbet för tillslut så blev jag utmattad. Där gick depressionen över till utmattning och jag blev sjukskriven. Jag klarade inte av att sätta gränser, och kanske inte ens idag. Jag har alltid varit för snäll. Och det har ju inte lönat sig nu i efterhand.  

Några månader efter olyckan fick mitt ex diagnosen MS och ca ett år efter det fick min son diagnosen ADHD med autism. Det var lite mycket kaka på kaka så då blev jag sjukskriven igen. Det har varit väldigt svårt att fokusera på att klara av vardagen, jobb, möten men jag har fått sjukt mycket hjälp av en anhörigkonsulent. Om man tycker livet är roddigt, om du inte mäktar med så finns det anhörigkonsulenter på Karlstad kommun. De kostar ingenting. De är som spindeln i nätet. Det viktigaste av allt är att hitta avlastning och andrum för dig själv nån gång. Det är de måna om. Nu är jag där en gång i månaden, förut kanske 2 gånger i månaden. Det är det enda jag lärt mig efter olyckan 2018, att ta en dag i taget. Man får inte sätta för höga mål för risken är att du bryter dem eller inte mäktar med. Den här känslan av att känna sig misslyckad tar över då och då hamnar man ju i den här psykiska ohälsan. Och det är ju den jag försöker ta mig ifrån. Och det finns hjälp att få. Förra året tog jag kontakt med vårdcentralen för då hade jag varit sjukskriven till och från så många gånger och jag kände mig inte deprimerad, det måste vara nåt annat fel på mig. Jag får ju inte livet att gå ihop. Jag kan inte sköta ett jobb, jag kan inte sköta min vardag, mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Jag känner bara att jag inte räcker till. Från 2019 har jag haft min son på heltid förutom nån helg då och då pga mitt ex MS sjukdom. Min ekonomi går inte går ihop vilket har gjort att jag känner en inre stress. Återigen kan tankar som ”varför finns jag”, ”min son har det bättre utan mig” komma upp.

Men sen jag har världens underbaraste människor runt mig och en fantastisk familj. Och den bästa medicinen av alla är musiken. Jag kommer från en sjungande familj och sjunger i kör varje måndag.

Är det nån som har sett att du mått dåligt och vågat ta upp det?

Oh ja. Jag har en mamma som kom och höll om mig en hel natt när jag precis blivit lämnad av mitt ex. Jobbet, jag har en helt underbar kollega, så jag har åkt dit, suttit där. Hon är mån om mig och vi har pratat väldigt mycket genom åren. Eftersom jag var sjukskriven väldigt mycket så fick jag gå på omsorgssamtal. Min chef och jag har väl inte alltid dragit jämt för hon har inte förstått hur jag har mått och på vilket sätt jag har valt att göra saker. Det som gjorde att vi fick en förståelse för varann var att jag öppet och ordagrant la upp hur en dag i mitt liv ser ut. När det gäller psykisk ohälsa, NPF-diagnoser (ADHD, autism), så måste man öppna upp. Chefer ser ofta bara svart på vitt – frånvaro, kommer för sent, inte sköter sitt jobb. De ser bara bristerna, kanske inte alla fördelar. Men det handlar också om att individen som mår dåligt eller som har det kämpigt inser sina begränsningar också. Vilket jag gjorde när jag fick frågan ”Var mår jag bäst på jobbet?”. Mitt råd till chefer är att ta tag i problemet direkt. Och jag hade velat gå till företagshälsovården istället för vårdcentralen för vårdcentralen tar lite längre tid.

Vad har du haft för hjälp och erfarenhet av sjukvården?

Jag äter antidepressiva mediciner nu och jag tycker inte att jag är deprimerad. Jag har det väldigt krångligt och jag känner mig väldigt ensam, men jag känner mig inte deprimerad. Ju äldre man blir och ju mer man reflekterar så hittar man verktyg och nån form av balans men den balansen är fortfarande rubbad i mitt fall känner jag.

Förra året skickade jag in en egen vårdbegäran till psyk för att göra en utredning för ADHD. Och det är ju för att jag reflekterat över hur livet har varit, hur livet är och hur livet kan bli.

Jag är nästan övertygad om att jag har det, all problematik jag upplevt stämmer in på ADHD. Efter att jag fick godkännandet på att få göra en utredning är det tusen stenar som har släppt. Jag fick frågan om jag såg annorlunda på min son efter att han fick diagnos och nej det gjorde jag inte. Och kommer jag se annorlunda på mig själv om jag får diagnosen ADHD? Nej, det kommer jag verkligen inte. Jag kommer känna ”Yes!” nu kommer jag få rätt hjälp.

Jag har bytt vårdcentral en gång och på den nya vårdcentralen träffade jag en läkare som faktiskt lyssnade på mig. Jag har fått medicinsk behandling och psykologhjälp. Egna strategier för mitt mående har annars varit promenader, tid för mig själv och meditation. Och viktigast har varit att inte ha så höga krav på mig själv. Det är ingen som kommer tacka dig för att du tar de där extra dammtussarna, för de mår bra där de är.

Vilket råd skulle du ge nån annan i samma sits?

Kontakta anhörigkonsulent. Att hålla dagens agenda minimal. Inte ställa för höga krav på dig själv. Söndagar brukar jag göra en veckoplanering, en hållbar planering.

Glöm inte att prata. Stäng inte in dig. Det löser ingenting för det är bara att gräva gropen djupare. Samtalsakuten här i Karlstad är väldigt duktiga. Svenska Kyrkan finns också.

Jag är ju lyckligt lottad som har en fantastisk familj, allra mest mamma, även vänner och bekanta. Man hittar juveler längs vägen som lyfter en. Och jag vågar be om hjälp.