Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa?

En del, både från andra och min egen som startade ungefär för 15 år sedan efter en misshandel. Jag jobbade den natten och körde mellan Oslo och Stockholm när en påverkad passagerare misshandlade mig medan jag körde. Det startade hela cykeln för mig. När det slog ut som värst så var det ju riktig panikångest. Jag kom inte upp ur sängen, jag kunde inte leva. Jag hade kompisar som skötte mat åt mig nästan helt och hållet. Det var skitjobbigt.

Det som var bra var ju att det bussbolaget som jag jobbade för på den tiden var väldigt snabba att ta reda på mig. Både när det gällde läkarhjälp, psykologhjälp så det gick bara nån vecka innan jag träffade en psykolog första gången. Men själva symptomen för panikångest kom ju inte förrän nåt år efter. Jag tror att det handlade om att jag rent fysiskt första året behövde komma igen. Att jag fysiskt var tvungen att få kroppen att förstå att den mådde bra. Men när kroppen mådde bättre så började helt plötsligt huvudet kicka igång.

Panikångest över drömmar som berodde på valet av att krocka med en timmerbil eller köra av vägen med bussen full av folk, scenarion som hade kunnat hända den natten om jag inte fått stopp på bussen. Mycket grafiskt som gjorde att jag hade svårt att hantera mig.

Har du haft självmordstankar?

Tanken att ta livet av sig, det har jag haft. Men inte att jag skulle göra det, om du förstår skillnaden? Det är mer det här ”fyfan, jag vill inte vakna nu”.

Vad har du haft för hjälp och erfarenhet av sjukvården?

Psykologsamtal och senare kuratorsamtal. Kuratorn pratade jag nog med ett par år. Efter att panikångesten börjat så fick jag medicinsk behandling för att dämpa och överhuvudtaget existera i samhället. Fick otroligt mycket stöd av arbetskamrater, vänner, föräldrar och även av cheferna. De gav ju mig sjukledigt med full lön så det var inget som behövde drabba och förvärra liksom. Sen hade jag en väldigt bra läkare på Herrhagens vårdcentral som sa ”Jag kan inte sätta mig in i din situation, men jag ska hjälpa dig så gott jag kan”.

Man pratar om att män generellt inte delar med sig av sina känslor, vad tänker du kring det?

Jag har märkt det att män lever fortfarande kvar i den här machokulturen. Vi ska va lite Clint Eastwood, tysta, starka, osårbara. Därav att jag har valt att prata med folk, för att det passar mig. Och jag tror det skulle passa otroligt mycket bättre för män istället för att fylla på flaskan till den exploderar. Det är min filosofi runt det hela.

Det överraskande resultatet av att prata om det här var att plötsligt var det massa människor som berättade att de gått och ätit tabletter i 10 år. Till och med min mor berättade att hon ätit det sen hon var 18 år. Det var överraskande för jag trodde jag var själv i det här.

Vilket råd skulle du ge andra som inte mår bra?

Prata med folk. Är man osäker så börja med någon som man vet verkligen är på ens sida.

En sak som jag kan säga är att det handlar inte bara om mig, för hade inte mina kompisar, vänner och chef på bussbolaget hjälpt mig och varit så öppna för det här och hjälpt mig… det är väldigt få som har sagt ”Äh, kom över det här, gå vidare”. Får man höra det när man mår dåligt varje gång, ja då låser man sig ju. Så det är ju också viktigt att omgivningen, när man ser en person som mår dåligt, inte bara avfärdar dem. Det är nog den största grejen jag har haft turen med.