Namn och ev yrke:

Carin, 43 år, jobbar som gruppchef i en idéburen medlemsorganisation. 

Vilken typ av psykisk ohälsa har du levt med?

Medberoende. Jag var gift med en man som utvecklade alkoholism. Vi är skilda sen drygt 6 år tillbaka, men har fortfarande mycket med varandra att göra då vi har två barn tillsammans. 

När/hur började det? 

Jag märkte tidigt i vår relation att jag träffat en man som var glad i att dricka, men vi var relativt unga och partade ofta tillsammans. Jag var själv en typisk partypingla så initialt var det inget jag oroade mig för eller var vaksam över. När vi sen fick vårt första barn och livsåtaganden och förutsättningarna såg helt annorlunda ut, så blev det tydligt för mig att han hade svårare att ställa om. Det blev lite av en käftsmäll när jag insåg att han drack för mycket och för ofta och att han inte tycktes kunna hejda sig. Det eskalerade under första året med vår dotter och jag krävde i samband med det att han skulle vända sig till beroendemottagningen, något han gjorde och jag likaså – till anhörigstöd. Det var första gången som jag kom i kontakt med just termen medberoende. 

Var det någon som uppmärksammade det (familj, skola, arbetsplats)?

Jag skulle inte säga att någon egentligen uppmärksammade det, eller i alla fall så var det inget som någon lyfte med oss. Jag har i efterhand förstått att många av hans tidigare vänner och familj anat sen lång tid tillbaka att han ev. kunde ha ett missbrukande förhållningssätt till alkohol. 

Däremot så pratade jag själv med vänner och familj (både min och hans) om detta, då jag behövde stöd att liksom manövrera i det hela. Det var väldigt omtumlande med ett litet barn och ett stort alkoholproblem.

Hur påverkar/påverkade det ditt liv?

Det har varit många otroligt påfrestande år som anhörig och medberoende. Barnens pappa lyckades under perioder, ibland långa perioder (som max 1,5 år ungefär) hålla sig strikt nykter, men sen trillade han dit igen. Jag kände mig oerhört ensam med ansvaret för så småningom två barn, och oron över hur varje dag och kväll skulle se ut. Han mådde under alla de här åren väldigt dåligt med mycket ångest och mycket ilska – något som ständigt gick ut över mig. 

Jag tänker att mitt medberoende underlättade för honom, då vi drog oss undan mer – inte helt isolerade oss, men vi umgicks mindre med vänner och familj. Jag kämpade också mycket med kontroll – kontroll över om han drack, hur mycket han drack, var han gömde alkohol osv. Allt kretsade till slut kring hans drickande och hans humör. Jag blev också försiktig och kontrollerad på det sättet att jag hela tiden förhöll mig till honom och hans humör. Liksom tassade på tå för att undvika bråk och tjafs. Jag tänkte att jag gjorde allt för att freda barnen som då var väldigt små, men jag förstår ju så här i efterhand att jag också möjliggjorde för honom att fortsätta – genom att jag fick allt att funka ”så bra” och tog allt ansvar. Att jag höll på att gå under på kuppen, är ingen underdrift. Jag blev sjukskriven för utmattning, något som påverkar mig än idag rent kognitivt, trots att det gått åtta-nio år sen dess. 

Om du sökt hjälp, tog det lång tid innan du gjorde det? Hur har isf kontakten varit med sjukvården och vad har du fått för behandling?

 Första kontakten med beroendemottagningen, skedde inom första året efter det att jag uppräckt att det just var ett alkoholmissbruk det var frågan om.  Men jag var själv inte riktigt mottaglig för stödet då. Jag gick i en grupp där jag upplevde att alla hade så mycket större problem än vad vi hade. Jag förstår så här i efterhand att jag fortfarande blundade för vidden av det, och förringade/förnekade hans/våra problem. 

I samband med min sjukskrivning för utmattning kom jag i kontakt med en fantastisk psykolog, som verkligen fick mig att vakna. Att se mig själv lite mer utifrån och börja jobba med gränssättning och att ta tillvara på mina egna behov. Där någonstans upplever jag började min egen riktiga resa mot att ta kontrollen över vad jag kunde påverka och inte, jobba med acceptans och att börja ta kliv mot att våga lämna relationen. 

Det slutade med skilsmässa efter många års kämpande och destruktivitet. Dessvärre så slutade inte hans drickande – vilket resulterade i att jag fick driva igenom en process om egen vårdnad och att barnen bodde hos på mig heltid under drygt ett år, utan att träffa sin pappa. En väldigt sorglig period med mycket tunga känslor och tankar. Och två barn att möta upp i deras egen sorg och förtvivlan. Jag sökte också hjälp för mina barn, som fick komma till fantastiska Ersta vändpunkten. Jag är så tacksam över deras verksamhet. Viktigt för mig under den här perioden var också att vara väldigt öppen och ärlig med mina barn och att våga ta alla svåra samtal. 

I samband med den här ”sista omgången”, när barnen bodde hos mig på heltid, så tog jag återigen kontakt med beroendemottagningen. Jag träffade då en fantastisk behandlare, som jag fick jobba med enskild under en längre period. Hon var person nummer två från vården som verkligen förändrade mitt liv. Jag gick ur den kontakten så stärkt och med vetskapen om att jag har makt att förändra och påverka hur jag mår och förhåller mig.

Vad hjälper dig/får dig att må bättre i din vardag, har du egna strategier?

För mig är balans det viktigaste, att ge mig själv tid och att lyssna inåt. Hur mår jag? Vad behöver jag nu? Är jag ur loop? Saker jag vet att jag behöver är att ge mig själv tid med mina egna tankar och känslor och att ha nära relationer. Att prata öppet och ärligt och våga vara sårbar inför andra. Jag försöker träna för att hålla huvudet i schack. Och jag tillbringar mer tid utomhus – promenader, att knata i skogen och sånt. Jag märker när jag slarvar och går upp i stressmode, att jag halkar tillbaka i gamla mönster av ex. kontroll. 

Hur ser ditt liv ut idag?

Idag mår jag bättre än jag någonsin har gjort. Jag har mina barn på halvtid och barnens pappa som är nykter alkoholist sen ungefär 3,5 år tillbaka är återigen tillbaka i barnens liv. Jag försöker ta hand om mig själv och mina behov och jag jobbar ständigt med gränssättning. Jag halkar lätt tillbaka i mönster att låta andras behov gå före, så det är något jag behöver fortsätta bevaka och jobba med lång tid framöver – förmodligen resten av livet.

Vilket råd skulle du ge andra i samma sits?

• Våga prata med andra. Jag vet att skammen fullständigt kan skölja över en i en sådan situation. Att bryta tystnaden och isoleringen som det medför är helt avgörande. 
• Sök hjälp. Det är oerhört viktigt att snabbt varsebli sin egen roll i det hela och vad en kan påverka och inte. En kommer aldrig att lyckas få en annan person att ändra sig. Hen behöver själv inse sina problem och vilja förändras. Att inse det, att jobba med acceptans och att få upp ögonen för vad en själv faktiskt kan påverka – förändrar förutsättningar rejält. För egen del så var det först då som jag kunde börja läka och ta makten över mitt liv. 

Vilket råd skulle du ge anhöriga/vänner eller chefer?

• Våga fråga. Ducka inte för att det är svårt, eller för att du är rädd att göra någon obekväm. Att våga fråga lagom obekväma frågor möjliggör för den drabbade att våga öppna upp sig. 
• Lyssna på riktigt. Kom inte med massa fiffiga tips eller ställ massa krav på vad personen borde göra. Var inlyssnande, och ge personen tid. Det är hen själv som äger sin process – det kan ibland ta vad som upplevs som orimligt mycket tid innan insikterna kommer. Men de gå inte att stressa på.
• Våga finnas kvar. Sträck ut en hand, visa att du finns när hen är redo. Att du står pall alla jobbiga tankar, känslor och situationer, inte bara på kort sikt utan också i det längre loppet.